Förutom träns, kandar och sporrar ingick även många olika spännen av tråd och gjutjärn i tillverkningsprogrammet. Alfred Sprenger hade redan erbjudit och sålt mångsidiga handelsvaror. Handeln höll företaget flytande, medan det ofta uppstod problem med den egna tillverkningen. Man ansökte om patent för en ”handtvättsväska för bilister”. Innehållet bestod av en vattentank med utvändig kran, tvål, handduk och nagelborste

levererade företaget Herm. Sprenger sporrar, stigbyglar, träns, kandar, hästselar och spännen av alla slag från egen tillverkning till sadelmakare och kantiner inom den 100 000 man starka armén samt till polisen. Men den största omsättningen kom från handelsvaror. Dit hörde alla artiklar som köptes i soldaternas och tjänstemännens kantiner: kammar, saxar, tvål och tvålkoppar, nagelborstar, klädborstar, fickknivar, skoputsningsutrustning, skoputsningslådor, sytillbehör etc.

Enligt verksamhetsrapporten från Südwestfälische Industrie- und Handelskammer zu Hagen (Sydvästfaliska industri- och handelskammaren i Hagen) tillverkade Sprenger med stor framgång sporrar, stigbyglar, bett, vagnbeslag, militärutrustning, karbinhakar, hundsportartiklar, tränsremmar, bältesspännen, bältesbeslag, koffertlås och massproducerade artiklar av alla slag.

Sprenger hade då 76 anställda, varav 48 var arbetare och 12 tjänstemän.

Försäljningen till Wehrmachtskantinen efter upprustningen ökade försäljningen av handelsvaror mångfaldigt. Dessutom köpte Alfred Sprenger en press som anslöts till den befintliga transmissionen för att pressa sidorutor till kabeltrummor. På den tiden lades telekommunikationskablar och elkablar av soldaterna till fots.

Först under andra världskriget togs pressverket åter i bruk. Här tillverkades nu vapen- och ammunitionsdelar.

På grund av en revision utfärdades den 26 februari ett beslut om nedläggning av hela Sprenger-företaget. Detta beslut berodde på att pressverket var stillastående på revisionsdagen på grund av en reparation. Dessutom var verksamheten helt föråldrad och oorganiskt uppbyggd. Arbetsmetoderna var ineffektiva och delvis för hantverksmässiga. Efter långdragna förhandlingar nåddes en överenskommelse om att pressverket kunde fortsätta sin verksamhet oförändrat och att tillverkningen av sporrar kunde fortsätta.

Under de senaste tre månaderna har det skett allvarliga förändringar i produktionsmöjligheterna. Flyganfall förstörde transportvägarna, kolgruvorna och valsverken. Detta ledde till att endast mycket små mängder kol och koks kunde transporteras fram, och även dessa i långsam takt. Mer av en slump levererades två vagnar med rundjärn 17 mm, medan inget annat material kom in. I den egna verksamheten påverkades arbetet negativt av de många flygalarmerna, som först minskade under de sista dagarna i mars. Även eltilldelningen minskades till 50 % av de tidigare värdena. Gas hade inte funnits tillgängligt sedan slutet av februari. Endast för handelsverksamheten kom några varor in från leverantörer i närheten.

De tillverkade varorna, särskilt bestick- och repgarniturer, sporrar och många andra brådskande artiklar, kunde inte levereras eftersom all frakt var lamslagen. Det var dock fortfarande möjligt att sälja varor på plats i viss utsträckning, framför allt militära artiklar, kantinvaror etc.

Handeln fortsatte att minska eftersom råvaruleveranserna blev allt knappare. För tillverkningen av beslag till porslin hade en tillverkningsinstruktion utfärdats med Wehrmachts ordernummer för brådskande färdigställande.

Orderstocken hade inte förändrats. Vid en revision kritiserades den relativt omfattande tillverkningen av sporrar. Man hade därför för avsikt att istället ta upp tillverkningen av träns, som för närvarande var särskilt angelägna, i infanteriets rustningsprogram.

Det fanns inte längre tillräckligt med kol eller koks för att fortsätta produktionen. Man klarade sig med slamkol. Det var vått kolstoft som var mer flytande än fast och som skopades in i ugnen med en kolskopa.

Den 13 mars uppstod flygskador genom en bomb som föll på Reichsbahn-järnvägen snett mittemot kontorsbyggnaden på ett avstånd av cirka 30 meter, samt genom beskjutning från fiendens lågflygande flygplan. Förutom de flesta fönsterrutorna i fabriken och kontorsbyggnaden skadades takfönstren över pressen och skrapan samt taket på pressverket. Den största delen av skadorna reparerades av egna krafter, vilket tyvärr ledde till att verksamheten stod helt stilla i fyra dagar.

Det fanns nu bara minimala koks- och kolreserver kvar. Elfördelningen skulle upphöra helt inom de närmaste dagarna. Följaktligen fanns det ingen möjlighet att fortsätta arbetet. På fabriken var en verktygsmeder sysselsatt med att tillverka verktyg, medan övriga fast anställda städade, genomförde maskinreparationer och ändringar som borde ha gjorts för länge sedan. På grund av den brådskande produktionen av krigsviktiga produkter hade dessa åtgärder inte genomförts.

På grund av den förvärrade situationen hade Sprenger redan den 13 april 1945 upphört med sin verksamhet. En återupptagning av tillverkningen var beroende av ett tillstånd från militärförvaltningen, som endast utfärdade några få tillstånd för brådskande tillverkning. Den avgörande prioriteringslistan omfattade bland annat beslag för jordbruket, så att tillverkningen av beslag för redskap utgjorde grunden för en begärd produktionslicens för att återuppta tillverkningen.

En ansökan om detta lämnades in så tidigt som möjligt, men på grund av den mängd kol som behövs för att producera el var det inte troligt att tillstånd skulle beviljas.

Nu var avsikten att tillverka hushållsartiklar som stekpannor, kolskopor etc. Dessutom påbörjades tillverkningen av askkoppar i form av sporrar, vilket verkade intressant eftersom de var mycket eftertraktade som souvenirer från det besegrade Tyskland av soldaterna från de segrande makterna.

Under de senaste månaderna tillverkades fortfarande beslag för porslin i större omfattning. För handelsaffärer tillverkades beslag för lädervaror. I allt större utsträckning besöktes kunder som visade stort intresse för alla varulager, vilket ledde till betydande försäljning från lagret.

Man försökte uppnå ett nytt tillverkningsmål genom att tillverka hushållsartiklar.

Ungefär i september 1945 beviljades företaget det så kallade ”lilla tillståndet” av den brittiska ockupationsmakten. Företaget fick nu officiellt tillverka och bedriva handel. Som underlag för försäljningen användes den senaste katalogen från 1938/15, som bland annat innehöll några hundsportartiklar. De små lagervarorna såldes snart slut.

Sprenger fick ännu inte något uttryckligt tillstånd att producera, det begärda ”stora tillståndet”, trots ansträngningarna att få direkta order från den brittiska ockupationsarmén, men småsaker tillverkades hantverksmässigt, bland annat askkoppar i aluminium. I handelsverksamheten fick Sprenger större order på läderbeslag och även stålvaror och andra artiklar. Den ekonomiska situationen hade förbättrats eftersom en del av de varor som ursprungligen tillverkats för Wehrmacht såldes på annat håll.

Man hade för avsikt att i samarbete med företaget ROTI (Ober-Ing. Rohrmann och Ing. Tillmann) tillverka elektriska apparater, såsom våffeljärn och kokapparater, men projektet misslyckades först på grund av osäker tillgång till nödvändiga tillbehör och på grund av militärregeringens åtgärder för att begränsa elförbrukningen.

I pressverket tillverkade man återigen regelbundet träns. I september anlände en gasugn för formgjutning. Den skulle användas för att tillverka mankkammar av aluminium och andra formgjutna artiklar av lättmetall.

På våren fick vi järnkuponger. Det underlättade visserligen inköpet av material och järnvaror, men det kompenserades i hög grad, dvs. varorna fakturerades som vanligt, men ett ytterligare belopp betalades under bordet, eller så fick vi i utbyte livsmedel som delades ut bland personalen. Vissa kunder gav oss produkter som de tillverkat som ”extra bonus”: resväskor, portföljer eller plånböcker. Dessa vidarebefordrades till leverantörerna för att få nya råvaror i utbyte.

Det obegränsade produktionsgodkännandet kom äntligen den 3 januari 1947. Därefter följde den första koltilldelningen i februari. Den var av stor betydelse, eftersom vintern var exceptionellt kall och lång. Dessutom tillkom en cirka fyra veckor lång total avstängning av all kraftström. Under denna tid kunde endast monteringsarbeten utföras.

I mitten av juni inleddes tillverkningen av trätofflor. De nödvändiga maskinerna, särskilt en bandsåg, tillverkades i den egna fabriken. Försäljningen av tillverkade varor hade fortsatt att förbättras, vilket också berodde på den väl utvecklade toffeltillverkningen. Det fanns dock stora svårigheter på grund av bristen på arbetskraft och lämpligt trä. Hittills verkade det inte vara nödvändigt att ansöka om tillverkningstillstånd, eftersom inga ytterligare tillverkningstillstånd beviljades på grund av materialbrist.

Företaget Herm. Sprenger tillverkade träskor för damer och herrar och marknadsförde dessa skor med flygblad. Den som ville ha ett par sandaler tillverkade måste leverera lämpligt läder till övermaterialet, t.ex. gammalt läder från portföljer.

Tillverkningstiden var cirka 14 dagar efter att lädret hade levererats till företagsledningen. Tillverkningen av sandalerna var endast möjlig eftersom större delen av det trä som behövdes till sulorna levererades från sågverket som ägdes av Herbert Sprengers svärfar, herr Dürr. Denna tillverkning gav visserligen inte så stor vinst, men den gav hela företaget de order som tillfälligt saknades.

Det blev också möjligt att för första gången tillverka små gjutna spännen, för vilka det fanns en särskild efterfrågan. Små mängder mässingsbeslag kunde också tillverkas, men tillverkningen av vagnsbeslag av argentan misslyckades på grund av brist på material.

På lång sikt lovade tillverkningen av hästselefästen i sin tidigare form inte att utnyttja företagets kapacitet fullt ut. Man avsåg att tillverka ytterligare beslag för lädervaruindustrin

Mässorna i Hannover och Leipzig besöktes under våren för att undersöka möjligheterna till export och handel mellan zonerna. Sandalerna förblev populära ”bytesvaror”.

Från och med den 21 juni 1948, dagen för valutareformen, blev allt annorlunda.

Tidigare kom kunderna för att fråga efter varor, men nu ”stormade leverantörerna vår butik”. Redan efter 14 dagar var det ingen som frågade efter järnköpsbevis längre. Den eftertraktade nya tyska marken reglerade varutransporterna. Vi införde ett lagerkortregister, eftersom lagerförvaltarnas behovsrapporter ofta kom för sent, ibland till och med först när det inte fanns något kvar i lager. I och med valutareformen upphörde tillverkningen av träskor.

I september förbättrades leveranserna av tillverkningsmaterial. Det var särskilt möjligt att köpa in mässing och nysilver för tillverkning av hästselefästen.

Efterfrågan på dressyrhalsband, som köptes in från företaget Wilh. Naumann i Iserlohn, var oacceptabelt hög. För att bättre kunna möta efterfrågan kom man på idén att tillverka dessa artiklar själv. Företaget inrättade ett tillverkningssystem för dressyrhalsband av 3 mm tråd.

Företaget tillverkade och drev handel med mottot: ”Allt för hunden!” Det fanns ju knappt några hästar längre och naturligtvis också få ryttare. Motsvarande beställningar kom in, men det var inte alls lätt att uppfylla alla önskemål. Man efterfrågade raka, rundade trådstycken för tre olika ledstorlekar. Man böjde dessa trådstycken till länkar i fyra till fem arbetsmoment, en dyr och svår process, men snart kunde man uppfylla alla hundägarnas önskemål. Moderniseringen av fabriksanläggningarna var nu ledningens huvudmål. Järnvilja, mod att ta risker och ägarnas personliga sparsamhet möjliggjorde ytterligare inköp för fabriken och dess modernisering. Snart kunde en stark elmotor användas för att driva transmissionerna istället för ångkraft. Under många års noggrant arbete utrustades sedan gradvis alla maskiner med eldrift med motorer fram till början av 1949.

Herbert Sprenger fick glädjande order under sina resor till USA. Kunderna beställde stora mängder kedjor i olika längder och utföranden. Reinhard Sprenger fick framför allt stora order för rid- och hundsport under sina resor genom Frankrike.

Utställningen på vårmässan i Leipzig fick ett mycket positivt mottagande av kunderna. Inom ramen för ett särskilt avtal med Leipzigmässan kunde officiella affärer med Östzonen genomföras för första gången.

Försäljningen till östra zonen och Berlin kom bara igång i obetydlig utsträckning. I Berlin var kundernas ekonomiska situation mycket svag, så försäljningen måste ske med stor försiktighet. Å andra sidan var det nu möjligt, tack vare den låga kursen på östmarken, att köpa de mappspärrar som tidigare hade köpts in där från östra zonen via Berlin. Detta gjorde det möjligt för vårt företag att underskrida de västtyska tillverkarnas priser.

I slutet av 40-talet upplever Tyskland sin första ekonomiska uppgång. Begreppet ”Wirtschaftswunder” (ekonomiskt mirakel) myntas. Den som arbetar hårt behöver också fritid. Ett annat magiskt ord från 50-talet blir ett begrepp: hobby.

Sprenger upptäcker trenden tidigt och reagerar: artiklar för hundsport och hundvård.

En dag kom dock en stor chock för försäljningen till Amerika. Företaget som svetsade kedjorna och levererade dem färdiga att buntas erbjöd liknande kedjor, bearbetade, förnicklade och förkromade, i USA till samma pris som vi sålde de obearbetade råkedjorna för.

Därefter måste man leta efter möjligheter att få tag på billigare kedjor. Herbert Sprenger införde en elektrisk svetsmaskin i verksamheten. Denna kunde enkelt ställas in på olika svetstjocklekar och svetstider. Elektrisk svetsning av ringar gick snabbt. Enskilda kedjelänkar kunde också svetsas.

Försäljningen av hundkedjor gick allt bättre. Särskilt de nyutvecklade kedjorna, och framför allt de med en tjocklek på 2,0 mm, blev en riktig succé. Man började tillverka tänger för hundkopplar. Under flera år användes tempergjutgods som grundmaterial, som köptes in från gjuterier i Solingen-området. Så småningom levererade nyckelfabrikerna i Solingen mer exakt och lättare bearbetbart gjutgods. Nackdelen var dock att detta material var mer sprött. Vid användning bröts ofta greppdelarna av framtill. Därför gjordes försök att prägla hundkopplet av tråd.

Man försökte gång på gång få uppdrag på artiklar som skulle vara av större och bestående betydelse. Så lyckades Herbert Sprenger få ett uppdrag för elektrifieringen av järnvägen. Det var klämmor av Kuprodur som höll fast järnvägens kontaktledning. Detta krävde en ovanlig noggrannhet. Detta kunde endast uppnås genom flera arbetsmoment. Bit för bit mättes med hjälp av ”mätare”. Kuprodurmaterialet måste köpas från samma företag som tillverkade dessa klämmor. Detta företag tog också emot den färdiga varan och levererade den till Bundesbahn.

ställde Herm. Sprenger ut på mässan i Frankfurt. Där upptäckte Arthur L. Rosenei, chef för Reliance Intern. Pet Supply från New York, vårt företag. Rosenei blev imponerad och beställde större kvantiteter. Reliance Intern. Pet Supply är fortfarande kund hos oss.

Beställningen på knutkedjor motiverade inköpet av den första och enda knutkedjemaskinen. Den var konstruerad för trådtjocklekar mellan 1,4 och 1,8 mm och kunde tas i drift utan problem redan under andra kvartalet.

Under sommaren gjordes de första försöken att tillverka metallkammar för hundar, både för hundvård och för kamgarnsindustrin. Lödningen och knepet för att förhindra att det flytande lodet band sig till metallryggen vid nedsänkning förklarades för oss av en pensionär från Bayerischer Wald, som fram till krigsslutet hade tillverkat sådana kammar i en fabrik i Thüringen. Vi hade själva köpt dessa kammar där tidigare.

De tillverkade mässingsnicklade kammarna var för dyra. Man måste hitta en billigare lösning. Man ville tillverka nålarna själv. Idén att slipa båda trådändarna runda var rätt, men de första försöken var nedslående. De flesta nålarna kom ut böjda ur rullfatet. Det räckte ändå för att tillverka några hundra kammar som kunde visas som prover på mässan i Frankfurt. De järnkammare rostade lätt och det kom reklamationer. Då hörde ledningen talas om en pappersfabrik i Aschaffenburg som tillverkade rostskyddspapper. Papperet var belagt på ena sidan. Detta skikt avdunstade gradvis och det som avgivits till den omgivande luften förhindrade rostbildning.

Efterfrågan på HS-produkter från utlandet ökade.

Under våren installerades ett nytt, större glansnickelbad i galvaniseringsanläggningen. Ett ytterligare krombad tillkom. Därefter demonterades de gamla transmissionerna gradvis. Pressar och maskiner fick individuella drivsystem med motsvarande elmotorer. Mot slutet av året levererade AEG den första elektriska svetsmaskinen för ringar till dragkedjorna.

De trånga förhållandena på andra våningen i produktionsbyggnaden innebar att de gamla slipningsanläggningarna revs; de nya slipblocken tog betydligt mindre plats. Som ett resultat kunde kedjemonteringen utvidgas ytterligare. Herbert Sprenger, som alltid var på jakt efter något nytt, utvecklade en dubbelkedja.

Eftersom Herm. Sprengers kedjetillverkare höjde priserna med 25 % beslutade ledningen att tillverka alla kedjor själva. Väggarna i skrapan och galvaniseringsanläggningen höjdes till andra våningen. Genom dessa byggnadsförändringar utvidgades galvaniseringsavdelningen och på andra våningen skapades överskådliga rum som möjliggjorde en utvidgning av kedjeproduktionen.

I ett alltid låst specialrum fanns två kedjetillverkningsmaskiner för lätta och starkare kedjor samt två elektriska kedjesvetsmaskiner. Med denna utrustning övervann man den stora risken att företaget skulle bli beroende av underleverantörer. Den nyutvecklade tillverkningsprocessen patenterades inte. Man befarade att den skulle kopieras med små förändringar. Under många år fanns det faktiskt inga andra tillverkare av elektriskt svetsade hundkedjor.

De svårigheter som under flera år präglat metallgjuteriindustrin har lindrats genom att ytterligare två leverantörer tillkommit, vilket varit särskilt viktigt eftersom beställningarna av båtbeslag varit betydligt större än under tidigare år.

De många leveransproblemen under de senaste åren berodde på otillräckliga lager. Efter att man nu hade skaffat fram tillräckliga lager visade det sig att det saknades utrymme både i fabriken och i lagret. Man planerade också att skaffa en automatisk förkromningsanläggning. Det var dock inte möjligt att öka personalstyrkan så lätt. Det fanns inte tillräckligt med utrymme. Således fattades beslutet att genomföra en ny utbyggnad längs Weidenstraße.

Graverare i Lüdenscheid tillverkade de första verktygen för hundkoppletångar med en livslängd på 50–100 000 stycken. Man köpte också in en gnistbearbetningsmaskin och en professionell planslipmaskin.

Under tredje kvartalet ökade sysselsättningen ännu mer. Det berodde inte bara på den omfattande kedjeverksamheten, utan också på större beställningar av spännen från USA. Säsongen för båtbeslag var oförändrad och även ridsportartiklar var fortsatt mycket efterfrågade. Nya medarbetare anställdes i större omfattning, så att antalet arbetare och anställda för första gången översteg 100. Det blev mycket trångt, särskilt i packrummet och på expeditionen. Man planerade att bygga en hall i trädgården mellan låssmedjan och pressverkstaden och att bygga ut tvättrummen i anslutning till pressverkstaden mot öster.

präglades av en högkonjunktur för båtbeslag. Även om det fanns tillräckligt med råmaterial och halvfabrikat kunde inte alla kundernas önskemål tillgodoses. Det uppstod framför allt brist på arbetskraft, eftersom arbetsförmedlingen inte kunde erbjuda några medarbetare på grund av den generellt goda sysselsättningssituationen. En förstärkning av personalstyrkan var inte heller möjlig, eftersom det inte fanns tillräckligt med utrymme i fabriken. Problemet med en ny byggnad blev allt mer akut, så att byggnaden uppfördes i anslutning till Scheuerei, med tre våningar och en bebyggd yta på cirka 900 kvadratmeter.

De första platta schacklarna av rostfritt stål av typen 4301 köptes in från företaget Höcker. Ett år senare tillverkade man dessa schacklar själv maskinellt till mycket bättre priser.

Försäljningen av hundartiklar ökade i sådan utsträckning att kedje- och svetsmaskinerna måste arbeta i två skift. Man beställde två nya kedje- och svetsmaskiner samt en ny trådbockningsmaskin med betydligt större kapacitet för tillverkning av länkar till dressyrhalsband. Man anskaffade också en ny automatisk planslipmaskin för verktygstillverkningen.

Företaget Messmann utvecklades till den bästa kunden, till en Grökaz (den största kunden någonsin). Med det nya varumärket ”Kessi” kom också den stora framgången. Man köpte tångkrokar, nästan alla kedjor och mycket tillbehör från Sprenger.

När det gäller båtbeslag har nya artiklar av rostfritt stål och plast utvecklats under de senaste veckorna, vilka presenterades redan i oktober på båtmässan i Friedrichshafen. Det handlade om yachtblock av rostfritt stål 4301 med plastrullar.

Hästseldonets beslag gick ganska bra. Klagomålen på nickelpläteringen av Argentan-beslagen, som hade använts i flera år, blev dock så många att man var tvungen att sluta med den metoden. Därför levererades beslagen i skinnförpackningar, vilket gav ett gott skydd mot missfärgning.

Inom ridsportartiklarna lanserades ett träns och en stigbygel i rostfritt stål. Inom båtbeslag ökade utbudet av rostfria beslag avsevärt.

Tillverkningen av hålbettselar av rostfritt stål inleddes och patenterades. Med DGBM-ansökan (tysk ansökan om bruksmönster) från mars 1971 ansökte Herbert Sprenger om patent för vatten- och olivhuvudbettselar av rostfritt stål, tillverkade av tråd och hylsor. Men Japan och Taiwan kopierade denna världsnyhet till ett lägre pris.

Arbetsförberedelserna inleddes med en Ormig-maskin. Den skrev ut arbetsplanerna och levererade därmed grunden för beräkningen.

I början av januari togs den nya datorn IBM System/3 i drift.

Försäljningen av beslag för köksredskap gick särskilt bra på hemmamarknaden. Det visar sig att försäljningen av rostfria stålbeslag ökade över genomsnittet.

Exporten av båtbeslag ökade kraftigt, med den största ökningen för stagridare.

I år hade Sprenger lanserat en ny bygel av sprutgjuten zamak i förkromad utförande, som var så prisvärd att man nu kunde konkurrera med alla importvaror.

För tillverkningen av sadelspännen av rostfritt ståltråd köpte man en trådbockningsmaskin från Biel med elektrisk svetsning, som även kunde användas för tillverkning av andra artiklar.

Företaget Julius Huck & Sohn hade beslutat att dra sig tillbaka från marknaden för ridsport. Sprenger tog över försäljningen till deras kunder.

Det nya höglagerbyggnaden färdigställdes och togs i bruk den 15 oktober. Den är 40 meter lång, 18 meter bred och 10 meter hög. Råbyggnaden rymmer tre lager för smådelar, med 2 750 fack som kan belastas med upp till 250 kg. Kommissioneringsutrustningens cykeltid är mindre än 60 sekunder för transport fram och tillbaka per varulåda.

utvecklades en repbroms som testades framgångsrikt under namnet ”Diad Stop” (Dieter Adomeit, Berlin) vid Admirals Cup. Denna broms höll fast repet med normal kraft och kunde lossas utan större ansträngning. Seglaren kunde kontrollera öppningen och stängningen av bromsen. Dessutom garanterades säkerheten mot oavsiktlig öppning och därmed frigörande av linan. Sprenger introducerade kortvarigt ett komplett surfprogram från det holländska företaget Kubus, Naarden.

Dessutom utvecklades ”nopp-bett”, som fick hästen att leka med de inlagda kopparbitarna. Detta stimulerade salivproduktionen, vilket gjorde att hästen tuggade bättre. Detta tuggande var nödvändigt för att hästen skulle bli ridbar. Detta kan jämföras med en idrottares ”uppvärmning”.

Dessutom ansökte man om patent för Meroths multifunktionella säkerhetsstigbygel med enkel led.

Inom båtbeslag ska de nya skotklämmorna med rullager nu även komplettera produktportföljen i 8 mm.

Nyligen började man använda fax, vilket påskyndade kontakten med kunder och leverantörer. Dessutom infördes programvaran Miacs. Det var ett produktplanerings- och styrsystem (PPS) från Honeywell Bull med lagerhantering, stycklistadministration, planberäkning och kostnadssimulering, orderbehovshantering, nettbehovsberäkning samt arbetsplan- och produktionsmedelsadministration.

Herr Reinhard Sprenger avled den 4 juni.

International Equestrian Corporation (IEC), som även omfattade Cottage (GB), Skan Horse (DK), Foxwood (USA), Cavallier (CAN), International Saddlery (AUS), Ukal (F), Ageco Weco (B), Zaldi (E), Tattini (I) och Jansen (NL), valde HS till medlem. Man hoppades därmed på förbättringar på leverantörs- och kundsidan.

Sprenger fick ett uppdrag från den tyska försvarsmakten att tillverka båtbeslag.

Sprenger ställde ut en ny kullagrad traveller på Mets (Amsterdam).

Dessutom köpte man företaget Kannemeier & Koch i Langenhagen och sålde nu exklusivt och direkt KK-bett.

Den nya högteknologiska plastklämman blev väl mottagen av båtbyggarna Mader och Hein. Den större Traveller II testades i Holland och skulle presenteras för tyska båtbyggare i oktober.

Sprenger höll sitt första westernseminarium med 150 deltagare. Mr Risley, en anställd på Foxwood som tillverkar westernsadlar, kom från USA för att göra en demonstration. Två tält sattes upp och fyra hästar användes i depån för demonstrationen av westernsadlar.

Den nyutvecklade metalllegeringen Aurigan har patentsökts. Enligt utlåtandet från professor Dr. Happke och ett toxikologiskt utlåtande från Veterinärhögskolan i Hannover.

Distribution av färger från företaget International som en av åtta färgrossister.

På Interzoo i Nürnberg, som äger rum vartannat år i maj, visade HS upp den nya K-Kollar, som den amerikanska licensgivaren Klein marknadsför som K-Collar och som fick ett positivt mottagande.

En modern rullverkstad inrättades. Man förväntade sig inte bara besparingar genom kortare transporttider utan också bättre arbetsförhållanden. Man skaffade en ny papperspress.

Sprenger anordnade ett ridningsseminarium för 100 återförsäljare. Seminariet handlade främst om produktutbildning, inklusive westernsadelar och westernbågar, samt en rundtur i företaget och lagret.

Nya Niro-gångjärn och neddragare presenterades på Mets (mässa för båtbeslag).

På Interzoo i Nürnberg presenterades den skyddade Wings-munkavlen och den patenterade Curogan-kedjan, som skyddar hundens päls mot missfärgning, som nyheter.

introducerades System 4-stigbygeln med dubbelt led. Stigbygeln har en rörlig fotplatta som automatiskt placerar ryttarens häl i önskad, djup position. Dessutom är det betydligt lättare för ryttaren att komma ur denna stigbygel vid ett fall.

Bett från företaget Kannemeier & Koch har vidareutvecklats till den nya serien KK Ultra. Det anatomiskt anpassade munstycket är särskilt bekvämt för hästen och främjar avslappning, eftersom ryttaren kan påverka hästen på ett mer känsligt sätt.

Ombyggnad av danssalen till en förbindelsehall mellan packrummet och lagret.

Bokutgivning ”Führen mit Gefühl” (Leda med känsla).

Klaus Rainer Sprenger avgick från ledningen.

Dessutom har Dynamic RS-bett tillkommit i produktsortimentet. Dessa bett kan vara lösningen för hästar med problem med att ta kontakt. Tack vare munstyckets ergonomiska form ligger det mycket bra i munnen, ett mjukt tryck fördelas jämnt över tungan och tungans kanter och främjar optimal tuggning.

Bow Balance är namnet på nyheten i Sprengers produktkatalog. BOW BALANCE-stigbygeln förenar flera aspekter som bidrar till bra och säker ridning. Tack vare sin speciella balans och den böjda formen i den övre delen av bygeln sitter den ännu bättre på hästen och är därmed lättare att ta tag i. Det beprövade System 4-ledsystemet kan underlätta frigörandet av foten vid fall.

NeckTech, som är patentsökt, är det första stabila och pålitliga alternativet till det traditionella dressyrhalsbandet. Genom att imitera hundens huggtänder utövar detta kedjehalsband ett naturligt inflytande på hunden.

fick SPRENGER:s forsknings- och utvecklingsavdelning att ta fram en egen rostfri spänne. Den patentsökta ClicLock har fördelar som ett stabilt hölje av rostfritt stål, en högkvalitativ och havsvattenbeständig plastdel samt en garanterad brottbelastning på 200 kg. Även andra företag använder nu ClicLock i sin produktion.

Köp av Alexanderstraße för ytterligare parkeringsplatser för anställda.

Med bettmaterialet SENSOGAN® har SPRENGER lyckats med en konsekvent vidareutveckling av materialblandningen Aurigan. I den nya legeringen har Aurigans positiva egenskaper förstärkts och en ännu högre tolerans för den extremt känsliga hästmunnen uppnåtts. Det speciella ligger i den balanserade sammansättningen av koppar, mangan och zink. Mangan minskar kraftigt kopparutsläppet i hästens saliv, vilket också gör att den ädla vitguldfärgen bevaras betydligt längre.

Lansering av S-Block-serien. Den formstabila fliken i rostfritt stål visar vilken typ av lager som används och maximal tauverkstjocklek.

Martin Sprenger stöder sin far i ledningen.