Den som vill tävla i högre klasser inom dressyr kommer förr eller senare att behöva sätta sig in i ämnet ”kandare”, eftersom kandareband är obligatoriskt i de flesta tävlingar från klass M och uppåt.
Följande artikel är en guide till hur man väljer, spänner fast och använder kandarbett på ett korrekt och hästvänligt sätt, så att hästen blir nöjd och ryttaren kan ge fina hjälper.

I princip kan var och en själv bestämma om man vill rida med kandare. Den som väljer detta bör ha genomgått en utbildning som leder fram till att man är redo att använda kandare. Kandaren är ett hjälpmedel för att förfina hjälpen, men tjänar samtidigt också till att kontrollera ryttarens färdigheter och förutsätter följande färdigheter hos ryttaren och hästen:
- Balanserad och avslappnad sits, oberoende av handen
- Fin ryttarhand, jämn och koordinerad
- Samspelet mellan hjälperna ska fungera
- Nöjd och lugn anslutning med tränsbett
- Balanserad häst som inte stöder sig på tyglarna
- God reaktion på och acceptans av vikt-, lår- och tygelhjälp
- Hästen ska redan visa samlingsberedskap, ha utvecklat självhållning, drivkraft och bärkraft i grunderna

I ridsportgrenen dressyr används alltid kandaren i kombination med en underläggsbett. Man rider med två par tyglar och en konstant koppling, där tygelhjälpen främst ges via underläggsbettet. Kandartyglarna behövs endast för att förfina hjälpen.
Underbettet har ett enkelt eller dubbelt brytbart munstycke och manövreras via huvudtyglarna. Ryttaren påverkar hästens mun via tungan. Effekten motsvarar alltså den hos ett normalt tränsbett. I artikeln ”Hur hittar jag rätt bett” hittar du mer information om de olika bettyperna och deras effekt.

Kandarenbettet används som komplement till underbett. Det består av ett stelt, obrutet munstycke och sidodelarna med en över- och underbom samt en hakkedja. På den så kallade överbommen fästs kindstycket på kandarens träns. Här sitter också hakkedjans krokar för hakkedjan. I den nedre änden av underdelen finns ringarna för att fästa kandarens tyglar. När kandaren tas i bruk roterar över- och underdelen runt munstycket, vilket skapar en hävstångseffekt och tryck utövas på nacken.

Förhållandet mellan över- och underbom, respektive underbomens längd, avgör hur stark hävstångseffekten blir. De vanligaste längderna på underbommar är 5 cm och 7 cm. En kortare underbom, även kallad baby-kandare, reagerar snabbare, men har en mindre hävstångseffekt på nacken än en längre underbom.

Hakkedjan hängs upp i hakkedjans krokar. Kedjelänkarna måste vara utvändiga och ligga med den plana sidan mot underkäken. De begränsar trycket som utövas på nacken. När man drar i träningsbettet roterar sidodelen tills hakkedjan börjar ”greppa”. Idealt sett sker detta när vinkeln mellan underkäken och munnen är mellan 30 och 45°.
För att ridning med kandare ska fungera är det nödvändigt att fördjupa sig i ämnet och fastspänningen.
Ett av de största och mest utbredda missförstånden när det gäller kandare är bettets bredd. Uttrycket ”underbettet måste vara större än kandaren” är i princip inte fel, men det är missvisande! Som ett resultat av detta missförstånd finns det tyvärr många ryttare som rider med för stora bett och sedan oundvikligen spänner dem för högt. Här börjar ofta en ond cirkel där ett problem leder till nästa.

Rätt: Underläget bör ha samma bredd och form som det vanliga (och passande) träningsbettet. Underläget spänns fast på samma ställe i hästens mun, inte högre upp. Avståndet till den första kindtanden i underkäken bör vara minst 1-2 fingrar, så att munstycket inte vidrör tanden när tyglarna dras. I huvudsak skiljer sig underläggsmunstycket från det vanliga munstycket endast genom den mindre ringstorleken och en mindre tjocklek (standard 12-14 mm).

Kandaren ligger något längre ner i hästens mun. På denna plats är hästens mun smalare, varför kandaren i regel bör väljas 0,5 till 1 cm mindre än underläget. Kandarens sidodelarna ska sluta tätt intill munvinklarna utan att klämma fast dem. Om det är för mycket utrymme mellan munvinklarna och sidodelarna kan kandaren glida eller vinkla sig.
Tjockleken på bettet beror på utrymmet i hästens mun. För små munnar bör bettet under inga omständigheter vara tjockare än 16 mm. I Tyskland använder man i genomsnitt en kombination av ett 14 mm tjockt underbett och ett 16 mm tjockt kandarebett. För fina och små munnar är det lämpligt att även välja ett kandarebett med en tjocklek på 14 mm.

Den största utmaningen vid anpassningen av en kandare är att bedöma utrymmet i hästens mun. Det måste nämligen finnas plats för två bett i munnen, som inte får vidröra varandra när tyglarna dras åt.
Här är området mellan kindtänderna och hörntänderna (om sådana finns) avgörande. Men även hästens munöppning kan ha betydelse.
Generellt gäller att ju kortare avståndet mellan under- och övertänderna är och ju kortare munöppningen är, desto noggrannare måste bettanpassningen göras.

Om det uppstår det ovan beskrivna missförståndet att tränsen väljs i tränstorleken och underläppen en storlek större, blir det nästan omöjligt att spänna fast den korrekt.
En för stor underbett eller ett för litet avstånd mellan bettarna gör att underbettets munstycke kan hamna under eller över kandaren och trycka mot hästens tunga eller känsliga gom. Detta måste absolut undvikas.
Kända problem som kan uppstå är att hästen öppnar/spänner munnen eller drar upp/sträcker ut tungan.
Om du däremot väljer rätt kombination av stigbåge och underbiss, kommer ditt häst att springa nöjt och även närma sig ryttarens hand med tillit även med stigbågen.

Det finns många olika modeller av träns och underlättningsbett att välja mellan. Enbart detta skulle nog kunna fylla en hel bok. Om du är osäker bör du rådfråga en fackhandlare eller oss direkt. I detta inlägg vill vi åtminstone erbjuda en möjlig lösning på de vanligaste problemen. Mer ingående information om hur olika munstycken fungerar finns i bloggen ”Hur hittar jag rätt bett?”.
När du väljer passform för stigbågen och underläggsmunstycket bör du också ta hänsyn till de anatomiska förhållandena i hästens mun. Svåra fall har vanligtvis ett av de problem som beskrivs ovan: en kort munöppning och/eller lite utrymme för hörntanden/kindtanden. I dessa fall ligger de två munstyckena relativt nära varandra och det är viktigt att undvika att de kommer i kontakt med varandra. I grund och botten måste vi välja bett som sparar utrymme. Idealiska för detta är kandarer med en lätt böjd stång eller högre tungfrihet, som är lutade framåt. Till skillnad från en rak stång skapar dessa kandarer betydligt mer utrymme för underläppen. Anatomiskt formade underläppar är också mer ”utrymmesbesparande” i riktning mot kandarens munstycke än rakt formade munstycken.

Hästar med tjockare tungor eller som inte gillar tryck på tungan är ofta nöjdare med en kandare med högre och bredare tungfrihet, t.ex. Bemelmanskandaren.
För starkare hästar kan en rakare stång hjälpa dem att bättre stöta ifrån bettet och göra kontakten något lättare. Även här finns versioner med olika tungfrihet för olika tjocka tungor.
PART OF YOUR PASSION.














































































































































